Om du är ny här kanske du vill prenumerera på mitt RSS-flöde . Tack för besöket!

Jag älskade filmen Precious. Tror jag. Mina känslor inför detta mycket viktiga filmen är passionerade och ambivalent på grund av det sätt på vilken den också förstärker alla de alltför välbekanta Colorist stereotyper. Det finns en låg nivå markkrig rasar i mig om filmen. Jag försöker fortfarande att avgöra om den råa skönheten i strålande prestanda genom Gabourey Sidibe i titelrollen spelar en ung kvinnlig offer för incest, analfabetism och fysisk misshandel neutraliseras av lika störande direkta och indirekta ekvationen hela filmen av skönhet , medkänsla och mod med ljus hud.

Inte sedan filmen anpassning av Alice Walkers Pulitzer-prisvinnande roman Color Purple, har en film väckte så mycket kontrovers och inspirerat så absolut älskar filmen eller helt hatar filmen och bara tanken på filmen känslor. Jag hittade mycket i dyrbara absolut häpnadsväckande, hur Sibide äger och lyser upp skärmen från den allra första bildrutan. Även när vi ser hennes offer i händerna på en monstruös mor och onda far, känner vi henne sårbarhet och hennes intelligens, och vi vet att på något sätt detta barn kommer att göra det. Jag hittade de återkommande fantasier som fyllde Ädla "tankar och fantasi (titta i spegeln och ser en blond vit flicka snarare än sin egen bild, som älskade och eftersträvas av en lätt flås" pretty boy "), plågsamt autentiska och förväntade dagdrömmar överlevare av en mycket mörkhyad Black tjej omgiven dagligen av en obeveklig ström av vit makt bilder och lamslagen av självförakt, fattigdom och outsäglig missbruk. Jag applåderade bekräftar systerskap som blommade bland Precious och flickorna i sin läs-och skrivkunnighet klass där de lärde sig att läsa och skriva och samtidigt växte i sin förmåga att känna och uttrycka medkänsla, oro och ömhet för varandra.

(Mer ...)