Om du är ny här kanske du vill prenumerera på mitt RSS-flöde . Tack för besöket!

Jag älskade filmen Precious. Tror jag. Mina känslor inför denna mycket viktiga filmen är passionerad och ambivalent på grund av det sätt på vilket det förstärker alla de alltför välbekanta kolorist stereotyper. Det finns en låg jämn mark kriget rasar i mig om filmen. Jag försöker fortfarande att avgöra om den råa skönheten i strålande prestanda genom Gabourey Sidibe i titelrollen spelar en ung kvinnlig offer för incest, analfabetism och fysisk misshandel neutraliseras av lika störande direkta och indirekta ekvationen hela filmen av skönhet , medkänsla och mod med ljus hud.

Inte sedan filmatiseringen av Alice Walkers Pulitzer-vinnande roman The Color Purple, har en film väckt så mycket kontrovers och inspirerat så absolut älskar filmen eller absolut hatar filmen och bara tanken av filmen känslor. Jag hittade mycket i Precious absolut hisnande, hur Sibide äger och lyser upp skärmen från allra första bildrutan. Även när vi ser hennes offer i händerna på en monstruös moder och ont pappa, känner vi hennes utsatthet och hennes intelligens, och vi vet att på något sätt detta barn kommer att göra det. Jag tyckte att återkommande fantasier som fyllde Precious tankar och fantasi (titta i spegeln och ser en blond vit flicka snarare än sin egen avbild, att vara älskad och bedrivs av en lätt flådd "Pretty Boy"), smärtsamt äkta och den förväntade dagdrömmar överlevnadsexperten av en mycket mörkhyad Svart flicka omges dagligen av en obeveklig ström av vit makt bilder och lamslagen av egen avsky, fattigdom och obeskrivliga övergrepp. Jag applåderade bekräftar systerskap som blommade bland Precious och flickorna i sin läs-klass där de lärde sig att läsa och skriva och samtidigt växte i deras förmåga att känna och uttrycka medkänsla, oro och ömhet för varandra.

(Mer ...)